▲Det sägs att kärleken är inte nånting man kan se. Den bara finns och allt man kan göra är att känna den. Det sägs att kärlek är glädje.

Men det tycker inte jag. Jag känner den genom hans lukt, värme, röst, andedräkt, närhet men jag ser den på hans läppar. De är smala, ibland lite spruckna och alltid ljusröda. Jag kan se den på hela hans kropp. Hans släta panna som han tyvärr gömmer under hans lugg; mandel-formade bruna ögon med svarta, tjocka fransar; mjuka kinder; haka med lite stubb; svala ögon; hals som alltid är varm och har en underbar lukt; solbrända, muskulösa armar; fasta mage med gulligt hår under naveln; bröstkorg med några svarta hårstrån. Jag kan hans kropp bättre än min egen trots att jag kontrollerar den flera gånger om dan. Jag kan hans kropp utantill.

Kärlek är egentligen ett namn på en samling på en massa olika känslor. Glädje, sorg, hat, svartsjuka, lättnad, trygghet.

Det är min egen privat beskrivning av kärlek.

i maj har jag varit alldeles nerkärad i samma pojke i fyra år. han går i min klass och är nog min bästa killkompis, och det är anledningen till att jag aldrig gjort något åt det. varje gång jag ser på honom gör det ont inombords för att jag vet att han inte är min och när jag får höra allt han gjort med andra flickor är det som kalla järnhänder om mitt hjärta och jag går sönder lite mer för varje gång. det gör ont när jag vet att han håller någon annan i handen, smeker någon annan över kinden eller kysser någon annan flickas läppar. så istället ler jag och förtränger smärtan i bröstet medan jag lyssnar på håkan hellström och försöker tänka på att någon gång går det väl över. det måste det göra.