När solen sakta gick ned sprang hon genom skogen med ögonen slutna tills att hon ramlade omkull. Nere i gräset låg hon kvar och höll andan. Fyrtioen, fyrtiotvå, fyrtiotre sekunder gick innan hon drog in sommar luften i ett enda stort andetag. I stunden som andetaget varade så existerade inget annat än sommarnatten och gräset mellan tårna.


Tack så himla mycket för alla era fina kommentarer. Även om jag är helt slut efter jobbet så blir jag alltid lite piggare och gladare när jag läser era fina ord. Det betyder mycket. TACK.

För några månader sedan hittade jag till My´s blogg och jag är så glad att jag gjorde det. My har himla fint långt hår, med en lite för lång lugg som jah älskar...



Hon tar jätte vackra fotografier som på något sätt inte känns riktigt verkliga fast ändå inte.


Hennes rumm är så där stökigt och mysigt som det ska vara. Sedan så gillar hon, som mig, bästa beatles. 

Ibland brukar hon måla och gör det alltid lika magiskt.

Jag vill ha ungefär hela hennes garderob.

My hittar ni här

 

Det är juli.

Och jag blir mindre människa för varje dag som går. Jag blir en maskin. Fast inte en såndär maskin som är programerad att gör och vara si och så. Jag är en maskin som inte vet vad jag ska göra eller känna. Är jag en hemsk människa som inte gråter? Som inte gråter när någon försvinner föralltid, för första gången i mitt liv? Jag hoppas att det beror på att jag nog inte riktigt förstått än. Att jag inte riktigt insett att döden inte är tillfällig utan absolut.

Om hundra år är vi ingenting.