Igår opererade jag ögat igen. Det är det hemskaste, värsta som jag varit med om. Vill inte. Vill inte. Vill inte behöva göra det igen. Men jag måste endå.

Eftersom jag var hemma från skolan idag så gjorde jag det fint i fönstret eftersom jag köpt lite mer böcker. Sedan så har jag druckit massor av te, lyssnat på vinyl och sovit.

Över helgen åker jag ut på landet nere i Hälsingland för att hälsa på min mormor och morfar, grilla korv vid elden påkvällen och fotografera lyktor i sommarnatten.

Och jag vill bara säga en sak. Ni som kommenterar är så himla fina. Ni gör mig alltid så varm innombords när jag läser era ord. Ni är bäsk och jag hoppas att ni aldrig lämnar mig. Puss.

Satt i flera timmar och velade. "Är den klar nu? På riktigt? Eller jag kanske ska fixa lite mer med bakrunden?" Men tillslut bestämde jag mig. Kladdade dit signaturen och sparade. Efter fyra dagars målande långt in i nätterna med hörlurarna tryckta mot öronen och film musik mot trumhinnorna.

För er som inte sett BBC serien Sherlock ännu: Ni har missat något så fantastiskt, underbart, otroligt bra. Jag avundas er. För ni har en fantastisk upplevelse framför er.

Till er andra kan jag bara säga:

 

Förra veckan åkte jag några mil in i skogen för att leta guld.

Det var ju inte riktigt guld såklart! Vi hittade lite grann så nu har vi några påsar hjortron i frysen som väntar på att bli värmda och ätas tillsammans med glass och annat gott.

Här har ni orsaken till några dagars blogg uppehåll:
Han är inte riktigt klar ännu. Enligt mig är den inte ens nära ordet färdig. Jag kommer nog ge den minst 24 timmars arbete innan den blir klar. Jag vet inte om det är mycket att visa men såhär brukar det se ut när jag målar.

På senaste tiden har omslaget på min skissbok blivit allt mer nött så jag förnyade den lite!

Det enda som behövs är en sida ur en kartbok, lite limm, sax, tejp och massor av tålamod. När man ska limma fast kartsidan kan man använda samma princip som jag skrev om här. Och med det där omslaget blir det ju lite roligare att rita också!

Kan ni se vem det är?

Jag tänkte nu visa lite snabbt hur jag gör när jag vill ge bilderna en mer analog känsla.
Jag börjar med att öppna bilden i photoshop via Camara raw eftersom jag fotograferar i raw-formatet.  Denna bild behövdes inte redigeras i camera raw eftersom den var så pass bra i färgerna och skuggorna redan i kameran.
När jag känner att jag inte behöver ändra så mycket i skuggor och ljus brukar jag skapa ett justrerings lager med kurvor på en gång.
Lite såhär kan det se ut när jag dragit i kurvorna lite. Ibland använder jag förinställda kurvor som jag använt vid tidigare tillfällen.
Efter att kurvorna lagts på ändrar jag i exponeringen lite grann. Förskjutningen drar jag oftast till mellan 0,0053- 0,0123. Gammakorrigering -0,96. Exponering omkring -0,30. Detta gör att bilden blir mattare.

Sist går jag till Filter > Linskorrigering> Egen> Vinjett och lägger på en mörk vinjett i kanterna på bilden. Ungefär -20 till -50 blir bra beroende på bilden.

För att få bilden att se ännu mer analog ut lägger jag ibland till lite brus i bilden.

Ingenting, ingenting, ingenting.

Han är ingenting, borta, existerar inte längre. Allt blir tomt. Med ingenting kommer hålet i hjärtat  som inte syns. Med ingenting kommer fallet som rycker kroppen åt alla håll samtidigt, men som inte känns. Med ingenting kommer tystnaden som inte hörs.

Efter ingenting kommer

De senaste dagarna har jag varit ute på vad man kan kalla landet och andats in sommaren. Benen är trötta efter många timmars springande i skogar och myrar på jakt efter blåbär och hjortron. Nu är frysen full med bär som kommer räcka en lång tid.

Jag hoppas att ni också försöker fånga många fina stunder som sommaren har att ge innan den tar slut. För hösten kommer snart med sina vindar.

De senaste dagarna har jag hittat mycket fint på secondhand och loppisar. Tavlan med fågeln och de två skedarna i nysilver betalade jag sammanlagt 26 kr för. De fina ramarna kostade 2 kr styck och Rörstrand tallriken fick jag för 5 kr eftersom den var lite skadad.

Brukar ni hitta mycket fint på secondhand och loppisar?

Andas, andas, andas. 

För varje andetag växer smärtan i bröstet. Ett väsande ljud av det som skulle föreställa ett skrik lämnar munnen. Väsandet forsätter men den här gången regelbundet. Som om ett skrik vill komma ut i tyssnaden som uppstår mellan andetagen.

Tänk inte, tänk inte, tänk inte.

Ögonen är torra och varje blinkning känns som om sandpapper skrapar mot ögonen. De blir röda, utan att behöva se dem så är det lätt att veta. Vad annars skulle de bli? När tårar som inte kommer blir en saknad. För tårarna kommer inte. Tårarna kommer inte om man slutar tänka.


Spring, spring, spring.

Allt gick så väldigt fort. Först skriken som skar i hennes öron. Hans skrik som aldrig verkade tystna utan ekade även när munnen slutat röra på sig. Sedan skrek hon tillbaka men han lyssnade inte. Så började jakten. Hon sprang efter honom försökte få honom sluta skrika. Men ju fortare hon sprang dessto högre skrek han. Sist av allt plockade hon upp stenen. Efter stenen kom blod. Med blodet kom paniken och ångesten.

Fly, fly, fly.

Bort från världen, djupt in i skogen och landa i mossan där inget kan komma åt henne. Krypa ihop till ingenting och spela död. För död ville hon vara. Hon ville fly från allt, inte minnas, inte se blodet på hennes händer. Blodet som brände och sved. Om det bara hade varit hennes eget. Aldrig mer skulle hon få höra hans skrik, hans sång eller hans fötter vidröra marken. Han skulle bara ligga där i skogen och långsamt försvinna och sedan bli ingenting.

Smulpaj är nog bland det godaste jag vet. Speciellt när bären är nyplockade i skogen på andra sidan vägen.

Sedan så vill jag tacka er för alla fina kommentarer jag fått när jag varit borta samt när nu när jag är tillbaka. Jag blir så himla glad. Det är ni som får mig att vilja blogga. Tack ska ni ha.

Hej.

 

Ett "Hej" känns lite stelt att öppna ett inlägg med. Men så kan det lätt bli när man inte setts på ett tag. Stelt alltså. Mycket har hänt den senaste tiden och eftersom de flesta av de sakerna som hänt har varit dåliga har det helt enkelt inte blivit något bloggande.

 

I fyra nästan fem veckor har jag jobbat varje vardag. Vaknat fem och kommit hem fem på eftermiddagen. Nästan varje dag har jag gått och lagt mig efter middagen. Men i onsdags jobbade jag min sista dag. Frihet. Nu när jag har fått andas i några dagar känner jag att jag är redo.

För några timmar sedan kom jag hem efter en fyra timmars lång fotografering i en magisk skog. På minneskortet finns några riktiga guldkorn som jag längtar efter att få visa er.