Jag har fått äran att bli finalist i emmys fototävling med temat tid. Min motivering till valet av bild lyder såhär:

 Tid är något som går o avsätt om man sitter, ligger eller står. Tiden kan gå långsamt eller fort men kan inte bli ogjort. Tid är en okontrollerbar grej, precis som en och en annan tjej.

Om ni vill rösta på mitt bidrag går ni in här och skriver i en kommentar att ni röstar på bidrag 1. (tävlingen avslutas imorgon kl 21.00!)

Puss och kram 

 

Okej, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag har jobbat lite med ett projekt den senaste tiden. Detta projekt har tagit upp ganska mycket av min enegri, främst pågrund av att jag går och grubblar på detta hela tiden. För att komma till saken: JAG HAR GJORT MIN ALLDELES EGNA SHOP! Där kommer ni kunna köpa prints av mina målningar och illustrationer som ni sedan kan sätta upp på väggen hemma hos er!

 

Jag har fortfarande massor som ska ordnas innan det är klart och det vore väldigt snällt om ni som har erfarenhet av detta kunde mejla mig och tipsa mig/berätta hur ni gör.

 

När jag inte pysslar med min shop och allt som hör till så lyssnar jag mest på Bon Iver med mina nya hörlurar.
Det vore roligt att veta hur många som är intreserade av att köpa mina prints, lämna gärna en kommentar<3

 

Med denna bild anmäler jag mig till fotogeniquee's fototävling där man man vinna presentkort från sheinside.com och kamda.se där du tex skulle kunna köpa en reflexskärm.

Jag har undvikt detta tills sista anmäningsdagen eftersom jag inte alls kunde bestämma mig för vilken bild jag är mest nöjd med. Så släppte på alla tankar, låtsades att jag var någon helt främmande människa och bläddrade igenom mitt arkiv på flickr. Jag fastnade mest för denna. Mest på grund av ljuset, färgerna och ensamheten i bilden.

Never gonna break

Sitter på sängen och gör mig så liten som möjligt. Nyss spelades Beth/Rest men jag orkar inte bry mig om att vända skivan. Knastret från vinylspelaren bryter den kalla tystnaden. Det är oktobernatt och jag sitter vaken och tänker på framtiden. Allt känns så hopplöst just nu. När allt man drömt om helt plötsigt inte längre är innom räckhåll. När världen känns avlägsen och när man slutar hoppas. Då slutar man leva. Man andas, äter, sover, pratar men man lever inte. Utsidan blir ett skal och insidan ett mörker. Ett mörker som ibland tar sig igenom skalet men som oftast håller sig inne. Men jag tänker inte gå sönder. Jag ska laga det som är trasigt och jag ska bli starkare än någonsin. Snart. 

Never gonna break

Idag gick jag på second hand affärer och sökte efter fynd. Och fynd gjorde jag! Bland annat denna underbara matta för 125 kr. Värt varenda öre! Vad jag köpte mer får ni se någon annan dag. Tills dess kan ni väl lyssna på denna helt fantastiska låt av det svenska bandet Mando Diao.

Över helgen åker jag ut på landet nere i Hälsingland för att hälsa på min mormor och morfar, grilla korv vid elden påkvällen och fotografera lyktor i sommarnatten.

Och jag vill bara säga en sak. Ni som kommenterar är så himla fina. Ni gör mig alltid så varm innombords när jag läser era ord. Ni är bäsk och jag hoppas att ni aldrig lämnar mig. Puss.

Förra veckan åkte jag några mil in i skogen för att leta guld.

Det var ju inte riktigt guld såklart! Vi hittade lite grann så nu har vi några påsar hjortron i frysen som väntar på att bli värmda och ätas tillsammans med glass och annat gott.

Jag tänkte nu visa lite snabbt hur jag gör när jag vill ge bilderna en mer analog känsla.
Jag börjar med att öppna bilden i photoshop via Camara raw eftersom jag fotograferar i raw-formatet.  Denna bild behövdes inte redigeras i camera raw eftersom den var så pass bra i färgerna och skuggorna redan i kameran.
När jag känner att jag inte behöver ändra så mycket i skuggor och ljus brukar jag skapa ett justrerings lager med kurvor på en gång.
Lite såhär kan det se ut när jag dragit i kurvorna lite. Ibland använder jag förinställda kurvor som jag använt vid tidigare tillfällen.
Efter att kurvorna lagts på ändrar jag i exponeringen lite grann. Förskjutningen drar jag oftast till mellan 0,0053- 0,0123. Gammakorrigering -0,96. Exponering omkring -0,30. Detta gör att bilden blir mattare.

Sist går jag till Filter > Linskorrigering> Egen> Vinjett och lägger på en mörk vinjett i kanterna på bilden. Ungefär -20 till -50 blir bra beroende på bilden.

För att få bilden att se ännu mer analog ut lägger jag ibland till lite brus i bilden.

Ingenting, ingenting, ingenting.

Han är ingenting, borta, existerar inte längre. Allt blir tomt. Med ingenting kommer hålet i hjärtat  som inte syns. Med ingenting kommer fallet som rycker kroppen åt alla håll samtidigt, men som inte känns. Med ingenting kommer tystnaden som inte hörs.

Efter ingenting kommer

De senaste dagarna har jag varit ute på vad man kan kalla landet och andats in sommaren. Benen är trötta efter många timmars springande i skogar och myrar på jakt efter blåbär och hjortron. Nu är frysen full med bär som kommer räcka en lång tid.

Jag hoppas att ni också försöker fånga många fina stunder som sommaren har att ge innan den tar slut. För hösten kommer snart med sina vindar.

De senaste dagarna har jag hittat mycket fint på secondhand och loppisar. Tavlan med fågeln och de två skedarna i nysilver betalade jag sammanlagt 26 kr för. De fina ramarna kostade 2 kr styck och Rörstrand tallriken fick jag för 5 kr eftersom den var lite skadad.

Brukar ni hitta mycket fint på secondhand och loppisar?

Andas, andas, andas. 

För varje andetag växer smärtan i bröstet. Ett väsande ljud av det som skulle föreställa ett skrik lämnar munnen. Väsandet forsätter men den här gången regelbundet. Som om ett skrik vill komma ut i tyssnaden som uppstår mellan andetagen.

Tänk inte, tänk inte, tänk inte.

Ögonen är torra och varje blinkning känns som om sandpapper skrapar mot ögonen. De blir röda, utan att behöva se dem så är det lätt att veta. Vad annars skulle de bli? När tårar som inte kommer blir en saknad. För tårarna kommer inte. Tårarna kommer inte om man slutar tänka.


Spring, spring, spring.

Allt gick så väldigt fort. Först skriken som skar i hennes öron. Hans skrik som aldrig verkade tystna utan ekade även när munnen slutat röra på sig. Sedan skrek hon tillbaka men han lyssnade inte. Så började jakten. Hon sprang efter honom försökte få honom sluta skrika. Men ju fortare hon sprang dessto högre skrek han. Sist av allt plockade hon upp stenen. Efter stenen kom blod. Med blodet kom paniken och ångesten.

Fly, fly, fly.

Bort från världen, djupt in i skogen och landa i mossan där inget kan komma åt henne. Krypa ihop till ingenting och spela död. För död ville hon vara. Hon ville fly från allt, inte minnas, inte se blodet på hennes händer. Blodet som brände och sved. Om det bara hade varit hennes eget. Aldrig mer skulle hon få höra hans skrik, hans sång eller hans fötter vidröra marken. Han skulle bara ligga där i skogen och långsamt försvinna och sedan bli ingenting.

Smulpaj är nog bland det godaste jag vet. Speciellt när bären är nyplockade i skogen på andra sidan vägen.

Sedan så vill jag tacka er för alla fina kommentarer jag fått när jag varit borta samt när nu när jag är tillbaka. Jag blir så himla glad. Det är ni som får mig att vilja blogga. Tack ska ni ha.

När solen sakta gick ned sprang hon genom skogen med ögonen slutna tills att hon ramlade omkull. Nere i gräset låg hon kvar och höll andan. Fyrtioen, fyrtiotvå, fyrtiotre sekunder gick innan hon drog in sommar luften i ett enda stort andetag. I stunden som andetaget varade så existerade inget annat än sommarnatten och gräset mellan tårna.


Tack så himla mycket för alla era fina kommentarer. Även om jag är helt slut efter jobbet så blir jag alltid lite piggare och gladare när jag läser era fina ord. Det betyder mycket. TACK.

Det är juli.

Och jag blir mindre människa för varje dag som går. Jag blir en maskin. Fast inte en såndär maskin som är programerad att gör och vara si och så. Jag är en maskin som inte vet vad jag ska göra eller känna. Är jag en hemsk människa som inte gråter? Som inte gråter när någon försvinner föralltid, för första gången i mitt liv? Jag hoppas att det beror på att jag nog inte riktigt förstått än. Att jag inte riktigt insett att döden inte är tillfällig utan absolut.

Om hundra år är vi ingenting.