Andas, andas, andas. 

För varje andetag växer smärtan i bröstet. Ett väsande ljud av det som skulle föreställa ett skrik lämnar munnen. Väsandet forsätter men den här gången regelbundet. Som om ett skrik vill komma ut i tyssnaden som uppstår mellan andetagen.

Tänk inte, tänk inte, tänk inte.

Ögonen är torra och varje blinkning känns som om sandpapper skrapar mot ögonen. De blir röda, utan att behöva se dem så är det lätt att veta. Vad annars skulle de bli? När tårar som inte kommer blir en saknad. För tårarna kommer inte. Tårarna kommer inte om man slutar tänka.


Spring, spring, spring.

Allt gick så väldigt fort. Först skriken som skar i hennes öron. Hans skrik som aldrig verkade tystna utan ekade även när munnen slutat röra på sig. Sedan skrek hon tillbaka men han lyssnade inte. Så började jakten. Hon sprang efter honom försökte få honom sluta skrika. Men ju fortare hon sprang dessto högre skrek han. Sist av allt plockade hon upp stenen. Efter stenen kom blod. Med blodet kom paniken och ångesten.

Fly, fly, fly.

Bort från världen, djupt in i skogen och landa i mossan där inget kan komma åt henne. Krypa ihop till ingenting och spela död. För död ville hon vara. Hon ville fly från allt, inte minnas, inte se blodet på hennes händer. Blodet som brände och sved. Om det bara hade varit hennes eget. Aldrig mer skulle hon få höra hans skrik, hans sång eller hans fötter vidröra marken. Han skulle bara ligga där i skogen och långsamt försvinna och sedan bli ingenting.