Nu har jag skrivit lite mer på novellen.

Jag vet att hennes hjärta slår snabbare när jag närmar mig, jag kan höra det. Som en trumma, en trumma i hennes bröstkorg. Hon vet redan att det är jag, innan hon med ett ryck på huvudet tittar upp.  Det gör hon alltid.

Där under hennes mörka lugg skymtar en bekymrad rynka fram mellan hennes gröna ögon som ser in i mina. Hon ser koncentrerad ut, nästan som om hon förstår att jag kan höra hennes hjärta slå, som om hon försöker bromsa det. Få det vara tyst. Fast det är förstås omöjligt. För henne.

Jag kan inte hjälpa det, jag känner hur mungiporna dras upp och formar ett leende. Hon slår hastigt ned blicken och skakar försiktigt på huvudet så hennes långa lockiga hår faller ned över hennes ansikte. Några sekunder senare har blodet rusat till hennes kinder som blir röda. Hon är alldeles varm inombords och hennes hjärta slår fortare än någonsin. Jag skulle vilja gå fram. Ta henne i mina armar och hålla henne hårt, säga att jag aldrig kommer låta henne lämna min trygga famn. Känna hennes galopperande hjärta dunka mot min orörliga bröstkorg. Utan att behöva skrika inombords.

Hon förstår inte hur farlig jag är. Inte ens jag själv förstår. För hur kan någon förstå något som är omöjligt. Jag är omöjlig. Den lilla bit av min existens som finns lever för henne. Att tänka hennes namn är omöjligt. Ett fragment av vad jag brukade vara finns kvar gömt i ett hörn. Jag var magnifik, en orädd själ utan några svagheter.