Fast i min existens.

Jag existerar. Men endå inte. Jag syns, hörs och känns, även fast ingen ser, hör eller känner mig. Jag vill gömma mig under täcket tills det blir vår, tills solen värmer skulderbladen.. Men jag vill inte vara ensam. Jag vill inte gå någonstans och jag vill inte stanna kvar. Ta mig bort här ifrån, gå ingenstans. Bort, bort, bort.

Mina fingrar darrar, jag knyter nävarna så ingen ser. Men vad finns det att se? Jag är allt eller inget. Glad men också ledsen. Kär och okär. Ensam, tillsammans, alltid, aldrig, rädd, modig, stark, svag. Jag är dum och snäll. Jag skriker och skrattar. Jag står stilla men springer så lungorna värker. Jag vill men jag vill inte. Jag är allt på samma gång. Jag står på en tunn lina och väntar bara på tt tippa åt sidan, att inte veta vilken sida jag faller på gör mig rädd.

Dela mig på mitten. Så jag blir två istället för en. Låt den ena rymma här ifrån medans den andra får stanna kvar. Sedan när en tid har gått och mina två delar levt i olika världar, låt mig då välja den vackraste världen och bli till en igen.

Hoppas verkligen för din skull att det blir bättre. Ta hand om dig, kram

Helt sjukt vilken bra text!!!!!!!!Du är grym på att skriva.

Jag vet inte heller om jag lever men jag gör det fysiskt.

Du skriver verkligen jättefint om en sådan himla jobbig sak. Kan verkligen känna hur du känner.

sv. sänder kramar till dig och några hjärtans om inte är brustna: <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

så fint, men så jobbigt. kram på dig

Det sista stycket är superfint. På-riktigt-kram.

Du skriver verkligen fint. Hoppas att det blir bättre med det som inte är bra!

tusen tack fina du!

du skriver så himla fint, dina ord stannar liksom kvar. kram på dig

hjärtskärande vackert. verkligen. känner så igen mig.



kram på dig och dina fina ord <3

Väldigt fin text.

Kram!

åh vad glad jag blev när du uppdaterade, och gud vad fint du skriver.