Det var en kväll i juli

Det är juli.

Och jag blir mindre människa för varje dag som går. Jag blir en maskin. Fast inte en såndär maskin som är programerad att gör och vara si och så. Jag är en maskin som inte vet vad jag ska göra eller känna. Är jag en hemsk människa som inte gråter? Som inte gråter när någon försvinner föralltid, för första gången i mitt liv? Jag hoppas att det beror på att jag nog inte riktigt förstått än. Att jag inte riktigt insett att döden inte är tillfällig utan absolut.

Fina bilder!

Alla upplever sånt på sitt sätt. Vissa blir ledsena, vissa arga och vissa blir helt off. Ditt är kanske att stänga av alla känslor, det behöver inte vara något negativt! Vem sa att man ska gråta över sånt? Ingen, det är bara det är de flesta reagerar så!

Jag är glad att din blogg finns också. Och jag visste knappt att du visste om mig för jag har så många Julior. Men alltså. Åh. Puss.

Jag förstår precis vad du menar.

Jag kan känna precis likadant, så du är inte ensam. Ljuvliga bilder också!

Har kikat igenom din blogg lite, och måste säga att jag är helst fast! Dina bilder fängslar verkligen. Oj, vad fint.

bara såhär i förbifarten tänkte jag nämna att jag lägger till dig i min länklista direktkopplad till min blogg. Du är ofattbart fin, ahhhhhhhhh(frustrerat skrik av ren avundsjuka.) PUSSS

Känslorna kommer, förr eller senare. Sorg är dock inget som man kan rusa igenom. Min farmor gick bort för ett halvår sen och jag har nog fortfarande inte riktigt förstått och det tog mig ett tag innan jag lyckades gråta också. Alla hanterar det på olika sätt, inget sätt är mer fel eller rätt.

så vackert.

Fina bilder! :)