Fotografering har de senaste två åren blivit en allt större del avv mitt liv. Jag kan nu förtiden hoppas att fotografering kommer bli mitt framtida jobb. Ett jobb som skulle innebära att jag få hålla på med det jag älskar på heltid. Jag minns så väl när jag köpte min första och enda kamera för ett och ett halvt år sedan. Det har gått fort frammåt sedan den dagen. Men på senaste tiden känner jag att kameran inte tillför mig något. Den ligger bara där i handen utan att lära mig något. Istället för att hjälpa mig utväcklas så har den blivit ett hinder. Det finns så mycket jag vill fotografera eller filma men som jag blir tvungen att tänka bort eftersom kameran inte tillåter det.

Jag har tittat runt på nya mer avancerade kameror, mest för att jag är nyfiken. Men jag föll pladask ned på marken när hittade Canon EOS 60D. 18 megapixel, Filmning i full HD, vinklingsbar skärm och inte lika brusiga bilder vid höga ISO-värden. Kort sagt så är det en kamera som skulle kasta mig ut i världen.

Världen är en fantastisk och så är också tiden. Båda hör ihop, för när tiden går så förändras världen. Men att fånga de där specialla ögonblicken på bild eller film är något som jag själv skulle kalla magi, att stoppa tiden är magi. Att kunna gå tillbaka i tiden utan tidsmaskin. Att se saker närmare och om igen, att se hur samma bild får en helt annan betydelse genom tidens gång. Men tiden varar inte för evigt och det gör inte minnet heller, den rinner ut sakta men säkert som vattnet rinner ur en trasig hink.

Jag är en drömmare. Men om det inte finns något ankare som håller mig kvar i verkligheten skulle jag sväva iväg. Världen, tiden och fotografier som fångar världen och tiden och håller den fången i ett minneskort är vad jag skulle vilja se som verklighet. För att fånga verkligheten på bild är min passion. Jag ser världen genom kamerans sökare. Med en Canon EOS 60D skulle jag se världen klarare.