Fem år har det nästan gått sedan jag pratade med mamma i telefonen och kunde höra någon jama i bakrunden. Det lät mer som om mamma och pappa var på opera, inte att de satt i bilen påväg hem med en kattunge i baksätet. Men det var just vad dem gjorde. Nån timme senare hör jag hur de kliver ur bilen och pulsen springer maraton lopp. Buren ställdes ned på golvet i hallen och i sen satt en liten grå pälsboll och jamade. Det var inte svårt att bestämma vad den lilla gråa dammtussen skulle få heta, det var ju uppenbart. Grålle. Nu fem år senare i skrivande stund sitter han fortfarande i hallen och sjunger sin opera, han vill ut men det regnar så han springer bara ut och in hela tiden.

Eftersom jag vägrar släppa ut honom puttar han upp dörren till mitt rum, går ett varv runt rummet innan han sätter sig mitt i rummet på min matta och stirrar på mig. Jag tror att han vet att jag skriver om honom för han slutar inte stirra på mig, eller så är han sur på mig fatt jag inte släpper ut honom. Jo han är sur över det. Men han är inte sur jämt. Bara när han inte får som han vill eller när han blir lämnad ensam länge. Annars så är han världens bästa. Man ramlar över honom för han ska alltid stryka sig mot benen (speciellt när man är i köket, då får man vara på sin vakt) Han är så grå att det är lätt att av misstag sätta sig på honom för han smälter in så bra i möbler/täcken/filtar. När jag går till bussen på morgonen följer han ibland efter, så jag måste bära hem honom igen eftersom han inte hittar hem. Han har den mjukaste, tjockaste och gråaste pälsen som finns. När man pussar honom på nosen slickar han alltid sig om munnen. Han älskar att sova på min nya matta och han vill vara Han är Grålle och jag älskar honom.